Från: [KJ / edited for privacy 5930± 04 07 2026 by Tree of Life ©]

Skickat: Thursday, May 13, 2010 3:35 PM

Till: PowerfulChoices@gmail.com

Ämne: Svar 605

Uppföljningsflagga: Följ upp

Flagga: Har meddelandeflagga

Hej Gunnar,

Tack för ditt meddelande.

Här är några tankar från vår litteratur.

Från boken "Må ditt rike komma" tillägget s186-189. Du fick tidigare en kopia av det.

Sidan 186:

Ptolemaios’ kanon: Klaudios Ptolemaios var en grekisk astronom som levde på 100-talet v.t. Hans kanon eller förteckning av kungar hörde ihop med ett verk om astronomi som han författat. De flesta moderna historieskrivare godtar det Ptolemaios säger om de nybabyloniska kungarna och längden på deras regeringstider (fastän Ptolemaios utelämnar Labaschi-Marduks regeringstid). Ptolemaios baserade tydligtvis sina historiska upplysningar på källor som går tillbaka till den seleukidiska perioden, som började över 250 år efter det att Cyrus erövrat Babylon. Det är därför inte så konstigt att Ptolemaios’ uppgifter stämmer med Berossos’, en babylonisk präst från den seleukidiska perioden.

VAT 4956: Detta är en kilskriftstavla med astronomiska upplysningar som kan dateras till år568 f.v.t. Den säger att iakttagelserna är från Nebukadnessars 37:e år. Detta skulle stämma med den kronologi som förlägger hans 18:e regeringsår till år 587/586 f.v.t. Men denna tavla är en kopia som gjorts på 200-talet f.v.t., så det är möjligt att de historiska upplysningar den innehåller helt enkelt är de som var allmänt vedertagna på seleukidernas tid.

Sidan 188-189:

Från världslig ståndpunkt sett kan det förefalla som om dessa vittnesbörd bekräftar den nybabyloniska kronologin, när den säger att Nebukadnessars 18:e år (och Jerusalems ödeläggelse) inträffade år587/586 f.v.t. Men ingen historiker kan förneka att det är möjligt att den nuvarande bilden av babylonisk historia kan vara vilseledande eller felaktig. Det är till exempel känt att forntida präster och kungar ibland ändrade redogörelserna för att tjäna sina egna syften. Och även om det upptäckta bevismaterialet är korrekt, så kan det ha feltolkats av moderna forskare eller vara ofullständigt, så att ännu inte upptäckt material drastiskt kan ändra kronologin för den perioden.

Men de, som i första hand grundar sin kronologiska uppfattning på profana källor, inser att om Jerusalem förstördes år 587/586 f.v.t., var det sannerligen inte 70 år tills Babylon erövrades och Cyrus lät judarna återvända till sitt hemland. I ett försök att få saker och ting att stämma överens påstår de att Jeremias profetia började uppfyllas år 605 f.v.t. Enligt senare skribenter skulle Berossos ha sagt att Nebukadnessar efter slaget vid Karkemis utsträckte Babylons inflytande till hela Syrien och Palestina och att han förde med sig judiska fångar, när han återvände till Babylon under sitt tillträdesår, år 605 f.v.t. De menar således att de 70 åren var en period då judarna var i slaveri under Babylon och att den perioden började år 605 f.v.t. Detta skulle innebära att perioden på 70 år skulle utlöpa år 535 f.v.t.

Men den här tolkningen skapar en hel del problem.

Även om Berossos påstår att Nebukadnessar tog judiska fångar under sitt tillträdesår, finns det inga kilskriftsdokument som bekräftar detta. Och vad som är ännu viktigare är att Jeremia 52:28—30 utförligt berättar om att Nebukadnessar tog judiska fångar under sitt sjunde år, sitt artonde år och sitt tjugotredje år, men inte under sitt tillträdesår. Den judiske historieskrivaren Josefos förklarar också att under det år då slaget vid Karkemis utkämpades erövrade Nebukadnessar hela Syrien och Palestina ”utom Judeen”. Han motsäger således Berossos, och det han säger är också i strid med påståendet att judarnas 70-åriga slaveri började under Nebukadnessars tillträdesår. — Antiquities of the Jews X, vi, 1.

I ett annat sammanhang beskriver Josefos dessutom Jerusalems ödeläggelse genom babylonierna, och han säger sedan att ”hela Judeen och Jerusalem och templet fortsatte att vara en öken i 70 år”. (Antiquities of the Jews X, ix, 7) Han säger direkt att ”vår stad låg öde under mellanperioden på 70 år, ända till Cyrus’ tid”. (Mot Apion I, 19) Detta stämmer med 2 Krönikeboken 36:21 och Daniel 9:2, som säger att de förutsagda 70 åren var 70 år, då landet skulle ligga fullständigt öde. På 100-talet v.t. skrev också Teofilus från Antiokia att de 70 åren började i och med förstöringen av templet efter det att Sidkia hade regerat i 11 år. — Se också 2 Konungaboken 24:18—25:21.

Men bibeln själv innehåller ännu kraftigare bevis mot påståendet att de 70 åren började år 605 f.v.t. och att Jerusalem förstördes år 587/586 f.v.t. Om vi skulle räkna de 70 åren från år 605 f.v.t., skulle vi, som vi redan nämnt, komma fram till år 535 f.v.t. Men den inspirerade bibelskribenten Esra rapporterade att de 70 åren pågick ända fram till ”den persiske konungen Kores’ första regeringsår”, då han utfärdade en förordning som tillät judarna att återvända till sitt hemland. (Esra 1:1—4; 2 Krönikeboken 36:21—23) Historiker är eniga om att Cyrus erövrade Babylon i oktober 539 f.v.t. och att Cyrus’ första regeringsår började på våren år 538 f.v.t. Om Cyrus’ förordning utfärdades vid slutet av hans första regeringsår, kunde judarna utan svårighet vara tillbaka i sitt hemland i den sjunde månaden (Tischri), som Esra 3:1 säger att de var; detta skulle vara i oktober 537 f.v.t.

Men man kan inte rimligtvis få Cyrus’ första regeringsår att sträcka sig från år 538 fram till år 535 f.v.t. Somliga har försökt bortförklara problemet genom att komma med en krystad förklaring och påstå att när Esra och Daniel talade om ”Kores’ första regeringsår”, så utgick de från någon underlig judisk uppfattning som skilde sig från det officiella sättet att räkna Cyrus’ regering. Men det finns inget stöd för en sådan tanke, för både en icke-judisk ståthållare och ett dokument från det persiska arkivet visar att förordningen utfärdades i Cyrus’ första regeringsår, precis som bibelskribenterna utförligt och uttryckligt sagt. — Esra 5:6, 13; 6:1—3; Daniel 1:21; 9:1—3.

Den förutsagda 70-årsperioden hänger samman med Jehovas ”löftesord”, för Gud sade:

”Så säger HERREN [Jehova]: Först när sjuttio år hava gått till ända i Babel, skall jag se till eder och uppfylla på eder mitt löftesord att föra eder tillbaka till denna plats.” (Jeremia 29:10)

Daniel litade på detta. Han trodde inte att de 70 åren var ett runt tal, utan att de var en exakt siffra som man kunde lita på. (Daniel 9:1, 2) Och det visade sig vara så.

Vi vill också i första hand vägledas av Guds ord och inte av en kronologi som i huvudsak grundar sig på världsliga vittnesbörd eller som inte stämmer med bibeln. Det förefaller självklart att den enklaste och naturligaste förståelsen av de olika bibliska uppgifterna är att de 70 åren började i och med den fullständiga ödeläggelsen av Juda efter det att Jerusalem förstörts. (Jeremia 25:8—11; 2 Krönikeboken 36:20—23; Daniel 9:2) När vi därför räknar 70 år tillbaka i tiden från den tidpunkt då judarna återvände till sitt land år 537 f.v.t., kommer vi fram till att det var år 607 f.v.t., i Nebukadnessars 18:e regeringsår, som han ödelade Jerusalem, avsatte Sidkia från tronen och gjorde slut på den judiska kungadynastin som härskade på tronen i det jordiska Jerusalem. — Hesekiel 21:19—27.

sid. 138 § 29 Konungen regerar! ***

²⁹ Men somliga, som i första hand grundar sina beräkningar på sådana profana urkunder, menar att Jerusalem ödelades år 587/586 f.v.t. och att judarna kom under Babylons herravälde under Nebukadnessars tillträdesår, vilket enligt deras beräkningar inföll år 605 f.v.t. De menar således att det var år 605 f.v.t. som Jeremia 25:11 började uppfyllas: ”Hela landet skall bli öde; och de skall tjäna bland hedningarna i sjuttio år.” (Septuagintaöversättningen, enligt Bagster) Om det vore så och om hedningarnas tider räknades från den tiden, så skulle de profetiska ”sju tiderna” utlöpa år 1916 mitt under första världskriget. Men som vi redan har sagt, så tror vi att det finns mycket större skäl att godta upplysningarna i Guds inspirerade ord, som talar för att hedningarnas tider började i oktober 607 f.v.t. Och slutade i oktober 1914 v.t.

*** Vakna 1972 22/8 sid. 21-22 När ödelade Babylon Jerusalem? ***

VÄRLDSLIGA historiker anger i allmänhet året 586 f.v.t. som det korrekta årtalet för Jerusalems ödeläggelse. Varför talar då Jehovas kristna vittnen om att denna händelse inträffade år 607 f.v.t.? Det är därför att de har förtroende för vad bibeln säger om längden av den tidsperiod då Jerusalem låg öde.

Skriften anger att Juda och Jerusalem låg öde i sjuttio år. Efter en beskrivning av babyloniernas erövring av Jerusalem heter det i 2 Krönikeboken 36:21: ”Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända.” Genom sin profet Jeremia hade Jehova tillkännagett: ”Hela detta land skall bliva ödelagt och förött, och dess folk skola vara Babels konung underdåniga i sjuttio år.” — Jer. 25:11.

Var detta verkligen en period av sjuttio bokstavliga år? Ja, så uppfattade profeten Daniel det mot slutet av Jerusalems ödeliggande, när han sade: ”Jag, Daniel, [kom] att i skrifterna lägga märke till det antal år, som HERREN [Jehova] hade angivit för profeten Jeremia, när han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låg öde.” (Dan. 9:2) Lägg märke till att Daniel här nämner sjuttio såsom ”det antal år” då Jerusalem skulle ligga öde. Han kunde naturligtvis inte ha gjort det, om de sjuttio åren hade varit symboliska eller ett överdrivet, avrundat antal år.

Ytterligare bevis finns i Sakarjas bok. Vi läser: ”När I nu under sjuttio år haven hållit faste- och klagodagar i femte och i sjunde månaden, har det då varit åt mig, som I haven hållit fasta?” (Sak. 7:5; 1:12) Det sätt på vilket denna fråga är utformad, med omnämnande av bestämda månader, visar tydligt att det här var fråga om en period av sjuttio bokstavliga år.

Att judarna i forna tider hade uppfattningen att de sjuttio åren var bokstavliga och innebar att landet låg fullständigt öde framgår av den judiske historikern Josefos’ verk. I Antiquities of the Jews, bok 10, kapitel 9, stycket 7, säger han att ”hela Judeen och Jerusalem, och templet, fortsatte att ligga öde i sjuttio år”.

När israeliterna var i stånd att återvända till Jerusalem och Juda land, upphörde detta ödeliggande. Man är överens om att Babylon föll för Cyrus den 5/6 oktober 539 f.v.t. Den bibliska redogörelsen i 2 Krönikeboken 36:21—23 och Esra 3:1—3, som talar om Cyrus’ påbud om frigivning av judarna och deras återvändande till sitt hemland, tyder på att judarna anlände till sitt fädernesland omkring början av oktober 537 f.v.t., varvid de sjuttio åren av ödeliggande upphörde. Jerusalem måste därför ha ödelagts sjuttio år tidigare, år 607 f.v.t.

Olika försök att få tidpunkten 586 f.v.t. att stämma överens med vad bibeln säger är därför otillfredsställande. Inga sådana försök kan stämma överens med bibelns vittnesbörd att Jerusalem och Juda land låg öde i sjuttio år.

Tidpunkten 586 f.v.t. är i första hand baserad på vad som kallas ”Ptolemaios’ kanon”, som anger att den babyloniska dynastin härskade i sammanlagt 87 år, började med Nabopolassar och slutade med Nabonid vid Babylons fall år 539 f.v.t. De fem kungar som regerade under denna period var enligt denna kanon Nabopolassar (21 år), Nebukadnessar (43 år), Evil-Merodak (2 år), Neriglissar (4 år) och Nabonid (17 år). I överensstämmelse med de antal år som alltså tillskrivits varje regent skulle Jerusalems ödeläggelse i Nebukadnessars artonde år (nittonde år, om man räknar från hans ”tronbestigningsår”) ha inträffat år 586 f.v.t. — 2 Kon. 25:8; Jer. 52:29.

Men hur tillförlitlig är Ptolemaios’ kanon? I sin bok The Mysterious Numbers of the Hebrew Kings skriver professor E. R. Thiele:

”Ptolemaios’ kanon utarbetades i första hand för astronomiska, inte historiska, syften. Den gjorde inte anspråk på att tillhandahålla en fullständig förteckning över alla härskare vare sig i Babylon eller Persien, inte heller uppgift om den exakta månaden eller dagen, då de började regera, utan den var ett medel, som möjliggjorde en korrekt fördelning inom en vidsträckt kronologisk ram av vissa astronomiska data som man kände till på den tiden. Kungar, vars regering varade mindre än ett år och inte omfattade nyårsdagen, omnämndes inte.” (Kursiverat av oss.)

Själva syftet med denna kanon omöjliggör följaktligen absolut datering med hjälp av den. Det finns inget sätt att förvissa sig om att Ptolemaios var exakt när han tillskrev olika kungar ett visst antal år. Medan Ptolemaios tillskriver Evil-Merodak endast två regeringsår, säger Polyhistor att han regerade i tolv år. Man kan heller inte vara säker på att bara fem kungar regerade under denna period. I Borsippa har man till exempel funnit namn på ett antal babyloniska kungar som inte förekommer någon annanstans.

Men någon kanske frågar: Finns det inte en forntida astronomisk inskrift, ”VAT 4956”, som anger exakt samma tidpunkt för det trettiosjunde året av Nebukadnessars regering som Ptolemaios’ kanon gör?

Det bör inte förbises att källan till bekräftande vittnesbörd bör visa tecken på tillförlitlighet. Kan detta sägas om ”VAT 4956”? Nej, faktiskt inte. Det är inte frågan om någon originaltext, och den innehåller talrika luckor. Vissa ord i den kan inte ens förstås i våra dagar. Två gånger i texten förekommer anmärkningen hi-bi (som betyder ”avbrutet, utplånat”). Därigenom tillkännagav skrivaren att han hade ett ofullständigt exemplar till förebild.

Även om, bortsett från dessa problem, de astronomiska upplysningarna ger en sann bild av originalet, skulle detta inte säkerställa de historiska uppgifternas exakthet. Precis som Ptolemaios använde de forntida kungarnas regeringar (som han förstod dem) blott och bart som en ram, inom vilken han kunde placera astronomiska data, så kan avskrivaren av ”VAT 4956” i överensstämmelse med den kronologi som var allmänt godtagen på hans tid ha skjutit in ”Nebukadnessars trettiosjunde år”. Som de tyska forskarna Neugebauer och Weidner (översättarna av denna text) medger, ändrade skrivaren tydligen orden så att de skulle stämma överens med den förkortade terminologi som var vanlig på hans tid. Men han var både inkonsekvent och inexakt. Han kan därför precis lika lätt ha skjutit in andra upplysningar som gagnade hans syften. Följaktligen kan både Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” till och med ha hämtat sina upplysningar från samma ursprungliga källa. De skulle i så fall kunna innehålla samma fel.

I motsättning till Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” står det enhälliga vittnesbördet från Jeremia, Sakarja, Daniel och skribenten till Andra Krönikeboken om att Jerusalem och Juda land låg öde i sjuttio år. Tusentals forntida handskrifter av dessa bibelböcker innehåller samma vittnesbörd. På grund av de problem som är förknippade med Ptolemaios’ kanon och ”VAT 4956” krävs det större tro för att godta dem än det krävs för att godta bibelns vittnesbörd, som förlägger Jerusalems ödeläggelse genom babylonierna till år 607 f.v.t.

Det var några tankar om detta.

Må Guds frid också vara över dig och dina närmaste.

Mvh

[KJ / edited for privacy 5930± 04 07 2026 by Tree of Life ©]