Från:                                …

Skickat:                           Monday, February 25, 2013 6:31+ PM

Till:                                  …

Ämne:                             Vi är kallade att vara huvud och inte svans! När ledare svansar, då skäms jag för varje uns av stöd jag gett... Apropå en artikel i Missionären Februari 2013.

 

 

 

 

 

               

יהוה אלהים

                                                                                                     

Utan obligo. Privat mellan parterna. Tree of Life ©

 

 

Republiken Sverige© i Republiken Adamah© [Utlandet relativt Staten Sverige]

 

[ .En länk till detta mejl.... ]

 

 

 

Skrivet med en början å dag tecknad 5925_[(*??*)]11[1] 14 2029,

 

 

Den Andra Dagen [i veckan],

Den 14:e dagen i månad nummer elva, 14 Shevat,

i det 5925:e_[(*??*)] året efter den begynnelse som nedtecknats enligt 1 Mosebok 1:1,

och i det 2029:e året efter den begynnelse som nedtecknats enligt Lukas 1:26-33

 

[Den 12:e dagen i månaden enligt gammal Judisk tideräkning;

Enligt nyare Judisk tideräkning den 15:e Adar (månad nummer 12),

(baserat på ett decimalfel i de direktiv som angivits av Hillel II, vilket orsakar en årstidsvandring!),

 

[Måndag, numera Påveveckans 1:a dag (sedan 1973), och

den 25:e dagen i den 2:a månaden, februari, i det 2013:e året

efter kejsar Tiberius tillträde (dvs enligt den Gregorianska kalendern),

jämför Daniels Bok 7:25…]

 

 

 

 

Apropå artikeln

”Älska din hustru som din egen kropp”

införd i Missionären Februari[1] 2013

 

 

 

 

Låt oss inte missförstå varann! . . .

 

Det arv vi fått från våra föregångare bland pionjärerna inom Adventrörelsen är ett oerhört värdefullt arv vi fått oss givet att glädjas och fröjdas och vara tacksamma och stolta över. Många är de ibland oss som satsar sitt allt på, och som på ett verkligt föredömligt sätt verkar för, att förvalta detta arv både inom ramen för den egna familjen, inom ramen för våra församlingar, och inom ramen för allt det som vi känner under ordet ”missionsbefallningen”. Särskilt vill jag bland dessa våra nutida föredömen nämna Ted N. C. Wilson, och den hedervärda verksamhet han utför i egenskap av President för General Konferensen. Sådant väcker förtroende och en villighet till samverkan och stöd!

 

Men, olyckligtvis finns det även mindre hedervärd verksamhet inom våra kretsar. Verksamhet som, för min del åtminstone, omöjliggör ett helhjärtat och villkorslöst stöd. Och visst förstår jag att det mesta av denna mindre hedervärda verksamhet utförs i god tro och med bästa intention, om än i blindo. Ja, det är minsann inte alltid så lätt för någon ibland oss att våga öppna våra ögon och noga begrunda de trygghetsgrunder vi menar oss stå på, som vi satsar det mesta av vår tid och våra pengar på, men som olyckligtvis obönhörligen leder oss i slutändan till fördärvets brant… Jämför även 1 Sam 8:18!

Desto viktigare då att någon vågar ropa likt den unge pojken om Kejsarens nya kläder… Och visst är jag väl medveten om risken att dessa mina ord kan och kommer att söka återkastas på mig själv och på den verksamhet jag gör mitt bästa att bedriva inom ramen för Skaparens egen vingård, och på Hans order allena… Må dä… Jag litar på Honom som lovat att – när jag gör mitt bästa för att följa Hans undervisning – ta alla mina bördor på sig! Jfr. Hosea 4:6!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2:a Konungaboken 9:37  ”och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: Detta är Isebel.”

 

 

 

 

 

 

 

Det är en sak att lösa familje- och relationsproblem. Det är en helt annan sak att ge sitt stöd till de propagandakrafter ibland oss som gör sitt bästa för att söndra allas våra familjer och för att skapa familje- och relationsproblem. Till de allra mest påtagliga krafter som satsar allt på att söndra våra familjer hör tveklöst allt det som har med socialtjänsten, SoS, att göra. I ovan nämnda artikel i Missionärens Februari 2013 nummer ser jag inte mycket annat än ett otvetydigt stöd för den verksamhet som bedrivs av sådana socialtjänstemän… Eller kallas dom kanske numera möjligen socialtjänstehen, alternativt socialtjänstehönor eller -höns?? Spelar det nån roll sen om sådana hens menar sig vara SDA-medlemmar eller ej? Är dom inte ändå kuggar i en och samma maskin, i en och samma verksamhet, med samma mål i sikte?

Det är en sak att i sympati och med empati lyssna till sådana ibland oss som har svårt att kontrollera sina egna tankar och känslor, och som fikar efter varje form av uppmärksamhet från föräldrar eller från vem det vara månde. Ja, ända från vaggan till graven. Det är en helt annan sak att uppmuntra dessa stackars ensamma människor till fortsatt grämelse, bitterhet, hat, och hämndbegär riktat mot vem det vara månde – vanligtvis mot någon som stått dem mycket nära, men som kanske omedvetet råkat skapa någon form av svikna förväntningar, vilka sedan givit upphov till dessa mörka och allt som oftast hemlighållna tankar och känslor. Det är lätt att, genom sådan ouppsåtlig, men dock falsk, sympati, samverka till ständigt mera lidande genom att undlåta att hjälpa dessa stackars människor ta kontroll över sina alldeles egna tankar och känslor genom att istället rikta deras blick till allt det vackra och fina som med all sannolikhet finns nånstans utanför de åskmoln av tankar och känslor som dessa stackars människor vanligtvis plågar sig själva med i sitt sökande efter den kärlek och värme som dom inte fått från sina föräldrar, eftersom dessa sällan funnit tid nog att vara hemma och sköta sina egna barn och sin egen familj på ett mera tillfredsställande sätt, etc., etc..

Det är lätt att falla för världens frestelser! Till dessa näst intill oemotståeliga frestelser hör inte minst vårt samhälles breda sortiment av skenbart vackra och välljudande fasader och dito inrättningar under namn som är ägnade att skapa förtroende och tillit för de makthavande i det ekorrhjul som vi var och en bidrar till att skapa för oss själva, och som ofrånkomligen mångfaldigar antalet av ovan nämnda synnerligen olyckliga stackare bland hustrur, män, och barn i alla åldrar.

Det är lätt att falla för massmedias ständiga propaganda. Det är näst intill omöjligt att inte formas av de lögner vi dagligen tillåter oss själva att exponeras för inte bara via radio, dagstidningar, TV, och andra nyhetsmedia, men i synnerhet via den utbildning vi tillåter oss själva och våra barn att få under överinseende av SÖ och de krafter som så effektivt döljer sig bakom en rökridå som färgas med avskräckande ord som ”paranoia” och ”konspirationstänkande”.

Givetvis gäller detta oss alla, inte minst då dem av oss som valt att satsa vårt allt på att vara ledande gestalter eller tjänstemän i vårt samhälles och i våra kyrkors och medmänniskors tjänst.

Det är lätt att förstå att enskilda människor i mobben tillåter sig själva att tänka som mobbar alltid gör. Främst då ytliga tankar formade av de känslor och attityder som ”alla” andra har. Tankar som därför kommer att för dessa stackars människor vara ett och detsamma som Sanningen. Nämligen den Sanning som Prästen och Pastorn predikar om i kyrkan och i tidskrifter som exempelvis Missionären… Man får äta den sanning man lär, eller hur? Och ens hälsa och varande formas ju av det man äter, eller hur?       

Själv har jag svårt att tro att jag ensam skulle skämmas för varje uns till stöd jag möjligen bidragit med för sådan verksamhet. Det må sedan kallas för tionde, eller gåvor, eller formellt medlemskap, eller vad som helst… Jag har svårt att tro att de läror som meddelas inte ganska mycket skulle återverka på storleken av de medel som kallas ”tionde” och ”gåvor”. Jämför även 1 Kon 13:33 och 2 Krön 11:14!

 

Varför har vi då så svårt att ta tid för eftertanke? Är det kanske inte just därför vår Skapare har givit oss den Sjunde Dagen? En dag för vila, rekreation, tid med familjen, med nära och kära, och en dag för gemensam och enskild eftertanke rörande dagar och tider och handlingar som varit och fortfarande är? En dag ägnad att betänka inte minst vars och ens vårt eget svar på Skaparens egen fråga: ”Var är du?” 1 Mos 3:9.

Varför har vi så svårt för att koppla loss från världsliga tankar och värderingar? Från det stöd vi gett och fortsättningsvis ger till sådant vi skulle skämmas över om vi visste lite mer? För inte kan det väl vara så att Bibelns underbara sanningar är alltför svåra att tydligt förstå och att fatta? Nämligen i jämförelse med den attraktiva och lättillgängliga, om än vilseledande, information som erbjuds oss alla genom allsköns media i dessa dagar: Bio, TV, Internetburna Nyhetsmedia, Radio, SÖs utbildningsväsen med all den status och alla de lönekuvert som därtill hör? För att nu inte tala om de urvattnade Psalmer och Sånger vilka den Romersk-Katolska Kyrkan format för sina egna syften och för att fresta intet ont anande uppriktiga och ärliga människor från att ta mera tid till ett sökande efter mera kärnfulla Bibliska sanningar…

 

Ja, det är lätt för oss alla att falla i den Ondes garn. Att ge vårt odelade stöd till sådant vi verkligen inte önskar oss. Det är bara alltför lätt att tro att man jobbar på något gott när skenet bedrar!

 

Det är bara alltför lätt att låta sig luras av den verklighet som vi var och en väljer att skapa för oss själva! Det är bara alltför lätt att låta oss fortsättningsvis formas av den undervisning vi fått alltsedan vaggan!

Det är bara alltför lätt att fastna i gamla hjulspår när man aldrig blivit undervisad om de alternativ som finns. Alternativ som kanske skulle kräva en liten aning eget initiativ, en liten kraftansträngning, en villighet att ta emot de välsignelser som erbjuds av vår Skapare och Frälsare allena, nämligen utanför de formella ramar och fyrkantiga tänkesätt vi själva skapat oss i vårt samhälle… Alternativ som kanske ibland kan innebära att vi först måste kasta av oss våra tunga bördor, våra laster, våra ovanor, vårt matmissbruk, vårt stöd till SoS (exempelvis medelst artiklar i Missionären eller genom liknande värderingar meddelade från talarstolen), mm., nämligen på vår Frälsares egen uppmaning och i följe den undervisning Han allena gör tydlig för oss var och en…

 

Varför är det så svårt att låta bli alla de fängslande band vi binder oss själva med i våra egna tankar, attityder, och känslor?... De tankar, attityder, och känslor vi alla låtit oss formas av alltsedan vaggan? Varför är det så lätt att jama med och ge av vars och ens vår odelade styrka (falsk sympati) till dem som fastnat i sina egna åskmoln och i sina egna rökridåer? I sina egna jobbiga känslor och tankar… Ja, som i ”långsinthet” kanske?

För inte kan det väl ändå vara så att vi själva blivit fast i liknande tankar som alla andra? Mobbens tankar…

 

Varifrån hämtar vi då vår ledning? Från sådana ledare som fjäskar och svansar för det enklaste, det ytliga, det kortsiktigt goda: Lönechecken, den ”trygghet” vi skapar oss själva i vårt ständigt snurrande ekorrhjul? Eller finns det möjligen fortfarande någon verklighet i att göra som Jesus gjorde, att stanna upp, ge tid till bön och eftertanke, att stå upp för något annorlunda i följe därav? Även när detta kanske kan innebära att vi likt Mästaren själv riskerar att bli hudflängda, förföljda, eller, som han, till och med korsfästa?

Vilket är bättre? Att tillbe Baalsguden, hierarkin i vårt eget samhälle? Att fortsättningsvis fjäska för en påvemakt som i dagarna ställs inför rätta… (Exempelvis som här, ”Trött påve lämnar stolen…”) Att få ett slut inte helt olikt drottning Isebel och alla hennes Baalspräster, eller likt det som synes stunda för påven och påvemakten nu? Att ha förmånen att söka sin rening och sitt rättesnöre i det som mynnar ut vid svansens rot? ”Förmånen” att få svansa efter andra människor och sådant som är av människor skapat? (Jämför bilderna ovan!) Är det vad vi verkligen önskar oss?

 

Vilken Mästares fotspår är bättre? De fotspår som lämnas av Elias Gud? Vågar jag vandra ensam på en ständigt fastare, om än ständigt formbar, övertygelse med fokus på den verklighet som är i varje enskilt stycke? Vågar jag ta emot av den trygghet, den ledning, den undervisning, och det beskydd som Skaparen själv erbjuder vemhelst som vågar och vill avsäga sig de bekvämligheter, de tankar, attityder, och känslor vi vant oss vid? Det vi vant oss vid inte minst i vårt sociala nät. Det nät som formas inte minst av en socialtjänst utformad av homosexuella präster och nunnor som låtit sig förbjudas att lyda Skaparens eget allra första påbud enligt 1 Mos 1:28, och som i följe därav också tror sig auktoriserade att på allsköns möjliga och omöjliga sätt minska – likt Hitler och hans Nazi-gäng mörda - jordens ”överbefolkning”… Särskilt då genom en målmedveten familjedestruktion under allsköns täckmantlar av samhällstrygghet och frihet från våld och övergrepp (vilka våldshandlingar, verkliga såväl som grundlöst påstådda, fostras fram genom skola och massmedia!).

Vilket är bättre? Kanske är det dags att än en gång kalla till ett möte på Karmels berg? Kanske är det dags att än en gång välja mellan endera Bibelns Gud, Skaparen själv, eller, å andra sidan, Baalsguden, dvs samhällshierarkin med den socialtjänstens falska men frestande ”trygghet” som därtill hör?

 

 

 

 

 

Må Guds - den gud vi var och en väljer att tjäna på Karmels berg - frid få råda i vars och ens våra familjer och hem,

 

Gunnar Smårs ©

                   

 

PS. Idag och imorgon (alternativt igår) räknas av många, mig undantagen, som den Purimsfest vilken påbjuds enligt Esters Bok 9:21. Jämför dateringen längst upp i detta mejl!

 

PSII. Rörande den Tunguska-liknande meteorithändelse som ägde rum för drygt en vecka sedan i Ryssland, och rörande den än större asteroid som samma dag kom nästan snuddande nära vår planet... Jag har samlat ihop några av de bästa bilder, videor, och rapporter jag fått tillgång till. Välkommen dit!

 

 

 

Utan obligo. Privat mellan parterna. Tree of Life ©

יהוה אלהים